Kort svar: Kakishibu är fermenterad saft av omogna, sträva persimoner. Tanninet i saften torkar till en seg, vattentålig hinna, och därför har man i Japan i hundratals år penslat det på papper, trä, tyg och fisknät. Sakebryggare har också använt det för att klarna sin sake. Att persimon används i tvål är betydligt nyare. I Japan finns dessutom ett rakt och sakligt samtal om kareishu (加齢臭), den doft som kan komma med åren.
Vad är kakishibu?
Ordet består av två delar: kaki betyder persimon och shibu den torra, strama smak som omogen frukt har. Samma rot finns i det japanska ordet shibui, som kan betyda sträv men också beskriver en lågmäld, diskret sorts god smak.
Enligt sakeordlistan från Society for Nada Sake Research tillverkas kakishibu av tanninrika, sträva persimonsorter som plockas medan frukten ännu är grön. Frukten krossas och pressas, saften får jäsa i ungefär en månad, värms för att avdödas och lagras sedan i månader eller år. Resultatet är en rödbrun till nästan svart vätska (Nada sake glossary, ”Shibu”). Kakishibu har också en egen, tydlig doft, vilket kan vara bra att veta om du bara har mött persimon som ingrediens i tvål.
Själva tanninet är en mycket stor molekyl. Japanska kemister visade på 1970-talet att det är uppbyggt av enheter av katekin och gallokatekin, samma familj av växtämnen som finns i grönt te (Matsuo och Ito, 1978, Agricultural and Biological Chemistry). Tanniner binder till proteiner, och det är därför munnen drar ihop sig när du biter i en omogen frukt. När kakishibu torkar bildar det en tålig hinna som inte löses upp i vatten.
En lång historia i vardagen
Persimoner har odlats i Japan i mer än tusen år, och det äldsta skriftliga belägget brukar spåras till Honzō Wamyō, en ordbok över medicinska ämnen från år 918. Saften fick tidigt praktiska användningar. En artikel från Japans nationalmuseum för japansk historia beskriver en enklare sorts lackarbeten som dök upp på 1000- och 1100-talet. Grunden bestod av persimontannin blandat med träkolspulver, och ovanpå lades bara ungefär ett lager lack (Yotsuyanagi, 2018, Bulletin of the National Museum of Japanese History).
Storhetstiden kom senare. Ett reportage från 2022 i Blue Signal, tidningen från järnvägsbolaget West Japan Railway Company, beskriver ungefär 300 år, från mitten av Edoperioden tills plasten kom efter andra världskriget, då kakishibu var en del av det vardagliga livet (Blue Signal, nr 197, på japanska). Man uppskattade att det höll vatten borta och skyddade material mot röta och insekter.
| Användning | Vad kakishibu gjorde |
|---|---|
| Solfjädrar och parasoller av papper | Gjorde papperet starkare och vattentåligt |
| Omslagspapper till postpaket | Gjorde papperet segare och mer motståndskraftigt mot väta |
| Telådor, baljor och ämbar | Skyddade träet |
| Fisknät och fiskelinor | Fick naturfibrer att hålla längre i vatten |
| Tyg | Färgade det varmt brunt |
| Lackarbeten | Bildade en enklare grund under lacken |
| Sakebryggning | Hjälpte till att fälla ut grumlighet så att saken blev klar |
Schabloner för kimonotyg
En av de mest kända användningarna lever kvar än i dag. Ise katagami, de pappersschabloner som används för att trycka mönster på kimonotyg, tillverkas i Suzuka i Mie prefektur. Enligt Japans organisation för traditionellt hantverk limmas tre ark handgjort washipapper ihop med persimontannin, med fiberriktningen växelvis lodrät och vågrät. Papperet röks, blötläggs i tannin igen och får sedan mogna i ett till två år innan det används. Ise katagami blev officiellt klassat som traditionellt hantverk 1983 (Traditional Crafts Aoyama Square, ”Ise Katagami”).
Teodlingar och persimonträd
I Yamashiro, området söder om Kyoto som är känt för Uji-te, planterades förr sträva persimonträd bland teodlingarna för att skydda dem mot frost och skadedjur. Frukten blev råvara till kakishibu av god kvalitet. Tillverkningen sker under sommaren och tidig höst, när frukten skördas omogen och rik på tannin. Produktionen fortsätter i dag i liten skala: enligt Blue Signal finns bara tre företag i Japan som tillverkar mer än 30 ton om året.
Kareishu: så talar man om åldersdoft i Japan
På japanska finns ett vardagligt ord för den doft som kan komma med åldern: kareishu (加齢臭). Karei betyder att bli äldre och shū betyder lukt. På svenska talar man ibland om åldersdoft. Kareishu är ett enkelt, beskrivande ord, och japanska företag som Shiseido använder det öppet både i forskning och i råd till konsumenter.
Mycket av forskningen kommer från Japan. Shiseido uppger att dess forskare identifierade 2-nonenal 1999. Studien, som publicerades 2001 av en grupp från Shiseidos utvecklingscenter, analyserade kroppslukten hos personer mellan 26 och 75 år och hittade 2-nonenal, som har en fet, grässkarp doft, bara hos dem som var 40 år eller äldre (Haze m.fl., 2001, Journal of Investigative Dermatology). Vill du veta mer om kemin kan du läsa vad är nonenal?
Det som sticker ut är tonen. En konsumentguide från Shiseido från 2014 (på japanska) tar upp flera saker:
- Kareishu tros ofta vara ett problem för medelålders män, men det förekommer hos både kvinnor och män från ungefär 40 års ålder.
- Doften liknas ofta vid stearinljus eller gamla böcker.
- Den beskrivs som ett naturligt åldrande av kroppslukten som händer alla, och läsaren uppmanas att inte oroa sig i onödan.
- Kroppslukt beskrivs som en sorts ”osynlig skötsel av utseendet”. Eftersom vi vänjer oss vid vår egen lukt föreslår guiden att vi då och då ber familjen kontrollera våra kläder.
- Råden är praktiska: bada eller duscha för att tvätta bort hudfett, tvätta kläderna ofta och ät allsidigt.
Det lugna, sakliga förhållningssättet är en bra förebild var du än bor. I japanska artiklar står det ofta att Shiseido själva myntade ordet kareishu. Det har vi inte kunnat bekräfta i Shiseidos egna publicerade texter, så se det som en vanlig berättelse snarare än ett fastställt faktum.
Från hantverksmaterial till tvål
Persimontannin har också fått nyare användningar. Nada-ordlistan nämner kosmetika och deodoranter, och Blue Signal skriver att renat persimontanninpulver används som råvara i kosmetika och desinfektionsmedel. Persimontvålar, som i dag säljs långt utanför Japan, bygger vidare på den traditionen.
Det är värt att vara tydlig med vad det betyder och inte betyder. Hundratals år av användning på papper, trä och nät visar att kakishibu är ett anmärkningsvärt material. De visar inte att en persimontvål fungerar annorlunda på huden än en noggrann tvätt med vanlig tvål. Det finns få bra studier om den frågan, och vi går ärligt igenom dem i fungerar persimontvål? Vad all tvål kan göra är att hjälpa till att tvätta bort de feta rester som bär lukten.
Tips: Kakishibu som säljs för tygfärgning eller träbehandling är ett hantverksmaterial, inte en hudvårdsprodukt. Använd det inte på huden; välj en tvål som är tillverkad och märkt för att tvätta sig med.
Vanliga frågor
Är kakishibu samma sak som persimontvål?
Nej. Kakishibu är en fermenterad persimonvätska som används som färg, skyddande ytbehandling och för att klarna sake. Persimontvål är en kosmetisk produkt där persimonextrakt eller persimontannin finns med bland ingredienserna.
Luktar kakishibu?
Ja. Fermenterad kakishibu har en egen, tydlig doft, vilket är ännu ett skäl att använda hantverkskakishibu bara till hantverk.
Är kareishu bara ett problem för män?
Nej. Shiseidos guide säger att det förekommer hos både kvinnor och män från ungefär 40 år. Den menar att doften kan märkas mer hos män, dels för att män i regel bildar mer hudfett, dels för att kostymer och rockar ofta används många gånger mellan tvättarna.
Var kommer ordet kareishu ifrån?
Det består av karei (åldrande) och shū (lukt). Det sägs ofta att Shiseido myntade ordet kring millennieskiftet, men vi har inte hittat det bekräftat i någon primärkälla.
Kan jag köpa kakishibu utanför Japan?
Ja. Leverantörer av textil- och hantverksmaterial säljer det, till exempel som pulver, för att färga tyg och till annat hantverk. Läs säkerhetsinformationen som följer med och förvara det utom räckhåll för barn.